Äntligen rör det på sig – FAS 3 fasas ut

Så många som väntat och längtat på det besked som idag gavs av arbetsmarknadsministern. FAS 3 ska fasas ut! Nyheten nådde mig först via text-TV och sedan fanns den i all övrig media under dagen. Äntligen!

Jag kände en påtaglig lättnad, att kunna få lite mer hopp, lite mer frihet, att faktiskt kunna se lite fler möjligheter istället för hinder. Att söka en utbildning och göra något annat, att få ett annat innehåll i livet efter lång tid i isolering och instängdhet i FAS 3:s korridorer. Det är många som är värda det nu.

Jag hoppas att många ska känna en ökad tillförsikt till framtiden och att det går att få några nya perspektiv. Jag hoppas att regeringen nu håller vad de lovar och vidsynt öppnar upp vägarna in på arbetsmarknaden genom tilltro till människors vilja och kunskap.

Du som liksom jag som varit i FAS 3 – hur är dina tankar kring nyheten?

FAS 3 åtgärden gör mig sjuk!

Jag har nu så kommit in i FAS 3. Detta förhatliga projekt till åtgärd som försätter tusentals i försämrad hälsa utan att leda till varken jobb eller utveckling. Jag är placerad hos anordnare och sitter i stort sett av tiden där. Gamla datorer, gratisprogram, kontorsrum där man föses ihop flera stycken trots att ytan bara är anpassad för en person. Ingen avskildhet, ingen arbetsro.

Vad kan man då själv göra? Klaga? Nej, klagar man riskerar man att hamna i ännu värre projekt, kanske sortera kläder i nån källare hos Myrorna eller hamna i arbetsträning och få plocka skruv eller annat. Man får inget som helst gehör hos Arbetsförmedlingen, de som placerar ut alla på det här sättet. Klagar man anses man antingen för sjuk för att jobba på vanligt sätt och sätts i arbetsträning vilket för en arbetsför person är än mer förnedrande än att ”delta” i FAS 3. Eller anses man bråkig och förpassas till rent utnyttjande av arbetskraft. En sysselsättning på heltid där föreningar och andra drar runt sin verksamhet med subventionerad personal.

Jag har funderat på att sjukskriva mig då jag sover dåligt, har ångest över min situation och framförallt orkar jag inte längre vara aktiv på samma sätt när det gäller jobbsökande. Men vad väntar inom vården? Kanske en månads sjukskrivning på sin höjd och sen? Tillbaka till åtgärden eller med största sannolikhet en ”anpassad” sysselsättning eftersom man då visat att man behövt söka stöd och hjälp.

Detta är vad samhället åstadkommit, en person som jag som satsat på utbildning, haft ett stort driv och många tankar om vad jag vill göra, är numera en trött, ledsen och ångestfylld person som bara ser problem i livet. Som inget stöd kan få med risk för repressalier och en ännu sämre situation.

Varför händer inget med FAS 3?

Det är märkligt att det ingen förbättring eller avskaffning av FAS 3 sker trots en aktiv och livlig debatt på diverse forum, i tidningar och sociala media. Deltagare i den här åtgärden är uppgivna och ilskna men vad händer sen? Efter att man gjort sitt arga inlägg?

Tydligen verkar ingen form av opinion från folket ge gehör. Kommentarerna haglar på Facebook och Twitter men sen verkar det ta slut där. Finns det inget ännu mer aktivt att göra?

Arbetsförmedlingen själva har en så kallad kundombudsman, är det någon som riktar sig till dem? De är ju till för att ta emot klagomål. Hur många för vidare sina synpunkter på anordnare till chefen för den handläggare man har? Det är också en väg att gå.

Inte att vägra eller ställa sig upp och hota någon men med argument visa på den utbildning och erfarenhet man har och redogöra för hur en dag på FAS 3 platsen kan se ut. Fikar ni mest och sitter och målar? Dra paralleller till missriktad arbetsträning, kräv förändring.

Viktigt är också att komma ihåg att det numera är tillåtet att söka andra former av åtgärder, utbildningar inom AMS, praktik och nystartsjobb. Sätt press på handläggaren, kräv att få ut listor på praktikplatser, det finns ofta åtminstone några registrerade praktikplatser per förmedling.

Om handläggaren inte lyssnar, be att få byta, det har man också rätt till. Allt måste ske med finess, att komma med lagtexter kring arbetsförmedlingens verksamhet och prata om att man jobbat länge och ”kan sin bransch” går inte hem. Arbetsförmedlingen bortser ifrån de yrkesområden som du kan mest inom eller helst vill jobba inom, det är arbetsviljan generellt de vill se.

Det händer ju uppenbarligen inget med FAS 3, det krävs att klagomål framförs på bred front. Kräv kontakt med chefer och deras chefer i sin tur. Byt arbetsförmedling helt. Påpeka brister direkt till de som anordnar FAS 3 platsen, hänvisa till de dokument eller hemsidor där de ofta utlovar individualitet och målinriktade planeringar.

Tänk om jag aldrig får något jobb?

En känsla av panik sprider sig när jag tänker tanken ”tänk om jag aldrig får något jobb?”. Det är så det känns. Efter att ha besökt AF och planerat inför en FAS 3-plats känns det än mer dystert. Jag har läst mycket om andras erfarenheter av FAS 3 och känner hur vanmakten kommer krypande. Att som utbildad och fullt arbetsför helt sonika placeras ut hos en anordnare där man inte ser någon som helst möjlighet till varken utveckling, stöd eller chans till att komma vidare gör att man känner sig än mer maktlös.

Tänk om jag aldrig får något jobb? Att åren går och jag blir kvar i min lilla lägenhet då jag har inte råd att varken hyra eller köpa större. Att livet liksom inte kommer igång trots att jag är en bit över 30 nu? Jag försöker att undvika såna tankar så mycket som möjligt men vem ska egentligen kunna hjälpa? Var finns skyddsnätet när man behöver det? Inte så att jag väntar och tror att någon ska leverera det färdiga jobbet men ett råd eller tips på vägen, en ärlig chans när man satsat på en lång utbildning och har en rad erfarenheter?

Det känns mörkt, att inte kunna hitta utvägen och hittar man idén, då är man tyvärr ofta motarbetad istället för stöttad.

Mår du dåligt av din arbetslöshet?

Jag är en av dem som påverkats mycket negativt av arbetslöshet och hur samhället är uppbyggt och hur arbetssökande bemöts. Antalet yttre hinder för en anställning är otaliga och att man dessutom lätt hamnar i ångesttillstånd, nedstämdhet och brist på motivation försvårar läget ytterligare.

Det finns inte någon bra hjälp att tillgå då det är jobb i första hand som krävs även om man under en tid kan behöva terapi eller samtal för att lättare klara vardagen. Men arbetslivskontakter och erfarenheter bygger man inte genom samtal och terapi och det är mycket lätt att hamna i en svacka som är svår att ta sig ur.

För egen del har jag till stor del slutat försöka hitta jobb och jag skapar inte heller längre några mål. Jag vet att hjälp är svår att nå och man vill heller inte bli stämplad som någon slags deprimerad person som inte klarar av arbetslivet. Resultatet blir självfallet att man inte kommer någonstans. Den onda cirkeln är sluten och man önskar att någon kunde hjälpa en ur den.

Hur ser din berättelse ut? Har du lyckats få hjälp under din arbetslöshet? Hur såg den i så fall ut? Hur gör du för att hantera ett dåligt mående under din arbetslöshet?

Psykisk ohälsa vid arbetslöshet

Det är nog få som inte känner av den psykiska påfrestning som det innebär att vara arbetslös. Att sakna en viktig del av livet, att inte ”vara med”. Den psykiska ohälsan vid arbetslöshet är ett välkänt faktum men ändå lyfts inte detta fram tillräckligt. Att som arbetslös må psykiskt dåligt betyder relativt sällan att man sover sig igenom dagarna, att man inte orkar duscha eller genomföra dagliga sysslor men den effekt som psykisk ohälsa ändå har borde lyftas mer.

Mitt eget arbetssökande påverkas definitivt av dagar med ångest och deppighet, av en känsla av ensamhet och av att få förstår min situation. Det är få som talar om detta och få som upplever att det går att få ett bra stöd. Jag själv skulle inte berätta om min hälsa och mitt mående för en handläggare på arbetsförmedlingen då jag vet att risken är stor att en sådan ärlighet får negativa konsekvenser.

Talar jag om att jag mår psykiskt dåligt kan det vara raka vägen in i månader av felriktad arbetsträning eller samtal med personer som behandlar en som ”en sjuk arbetslös”.

Att söka sig till sjukvården är en väg att gå men här behandlas bara delar av problemet, här finns inte någon direkt koppling mot arbetsmarknad och arbetssökande och man blir ändå kvar med själva huvudproblemet.

Det finns inte någon sådan instans som behandlar hela problematiken utan att för den skull placera en i facket ”sjuk och oförmögen att lösa sina problem”. Det emotionella stödet kombinerat med tips på jobb är som bortglömt trots att detta förmodligen är det som skulle ge många arbetslösa en ljusare syn på tillvaron.

Hur upplever du din hälsa under arbetslöshet?

Söka jobb – Ge jobbtips – Nya funktioner på bloggen

Jag har nu skapat sidorna ”Jag söker” och ”Jobbtips” för att bloggen även ska kunna fungera som träffpunkt mellan bloggläsare och arbetsgivare och för att kunna förmedla tips om lediga jobb, praktikplatser eller om man kanske själv söker någon att samarbeta med. Presentera er, vad kan och vill du göra, vad söker du. Ett sätt att kanske hitta nya vägar i jobbsökandet!

Erfarenheter av FAS 3?

Jag har nu ungefär en månad kvar tills jag hamnar i FAS 3 och skulle gärna höra er bloggläsares erfarenheter av just FAS 3. FAS 3 upplevs av många som en återvändsgränd, ett sätt att kontrollera och fasa ut människor som inte platsar på arbetsmarknaden. En åtgärd som till en början var tänkt främst för personer i behov av arbetsträning och personer med lägre utbildning men som nu samlar alla grupper varpå åtgärden blir missriktad och icke individuellt anpassad.

Tyvärr upplever jag att ens vänner varken har förståelse eller vill ge det stöd man skulle behöva i ett sådant utsatt läge som det är att vara arbetslös. Det är också svårt för andra att ens förstå vad det innebär om man själv inte varit i samma situation.

Jag skulle gärna dela tankar och erfarenheter med dig/er som är på väg in i Fas 3 eller som redan är där. Vad får du göra i åtgärden? Hur har handläggningen gått till? Fick du välja sysselsättningsplats själv eller blev du enbart anvisad? Hur såg möjligheterna till andra åtgärder ut, exempelvis utbildning?

Skriv och berätta!

Negativt bemött av Arbetsförmedlingen? Berätta!

Varje dag kommer en mängd människor i kontakt med Arbetsförmedlingen och det är tyvärr inte ovanligt att bli negativt bemött i denna kontakt. Att inte bli lyssnad på, att åsikter förbises och att beslut tas mot den arbetssökandes vilja.

För att uppmärksamma detta är den enda vägen att var och en som upplevt sådan behandling berättar. Hur blev du bemött? Vad sades? Vad fick ditt möte med Arbetsförmedlingen för konsekvenser?

Här på bloggen samlas alla som vill ha jobb utifrån ett mänskligt och demokratiskt perspektiv, inte bli utsatt för tvång och hot om indragen ersättning.

3 år som arbetslös akademiker

3 år som arbetslös akademiker – det är rent skrämmande att tänka tanken på allt man investerat i tid och pengar för att skaffa sig en bra utbildning och sen trots detta stå arbetslös. Tyvärr har det gått inflation i värdet av att vara just akademiker då allt fler utbildar sig efter gymnasiet och då det finns en mängd välutbildade personer att välja mellan för en arbetsgivare som nyanställer.

Att tre år efter examen, dessutom dubbla examen, inte haft mer än en traineeplats och ett kortare uppdrag skapar misstänksamhet inför mig som person. Varför har hon inte lyckats ta sig ut på arbetsmarknaden? Om valet står mellan mig och en person som söker sig vidare från ett annat arbete så är förmodligen valet ganska enkelt för den som anställer, han eller hon väljer då hellre en person som är nyligen ”beprövad”. Alternativt sker rekryteringen som så många gånger annars via kontakter och interna nätverk och personer som jag och andra som ännu inte fått chansen att etablera sig på arbetsmarknaden är egentligen inte aktuella för tjänsten.

Det är ett hårt slag mot mig som person som inte vill annat än att få jobba, skapa och ta mig framåt och samtidigt ett enormt slöseri med de resurser som läggs i utbildningsplatser runt om på landets högskolor och universitet.

För mig som person innebär arbetslösheten studielån som inte kan betalas av, utebliven lön och minskande möjligheter till en god pension.

Jag skulle gärna vilja veta hur jag förväntas etablera mig på en sådan arbetsmarknad som stänger ute tiotals tusen akademiker och där varje månad och år i arbetslöshet skapar en allt större uppgivenhet och ökade svårigheter att bli en del av den arbetande befolkningen.