Varför händer inget med FAS 3?

Det är märkligt att det ingen förbättring eller avskaffning av FAS 3 sker trots en aktiv och livlig debatt på diverse forum, i tidningar och sociala media. Deltagare i den här åtgärden är uppgivna och ilskna men vad händer sen? Efter att man gjort sitt arga inlägg?

Tydligen verkar ingen form av opinion från folket ge gehör. Kommentarerna haglar på Facebook och Twitter men sen verkar det ta slut där. Finns det inget ännu mer aktivt att göra?

Arbetsförmedlingen själva har en så kallad kundombudsman, är det någon som riktar sig till dem? De är ju till för att ta emot klagomål. Hur många för vidare sina synpunkter på anordnare till chefen för den handläggare man har? Det är också en väg att gå.

Inte att vägra eller ställa sig upp och hota någon men med argument visa på den utbildning och erfarenhet man har och redogöra för hur en dag på FAS 3 platsen kan se ut. Fikar ni mest och sitter och målar? Dra paralleller till missriktad arbetsträning, kräv förändring.

Viktigt är också att komma ihåg att det numera är tillåtet att söka andra former av åtgärder, utbildningar inom AMS, praktik och nystartsjobb. Sätt press på handläggaren, kräv att få ut listor på praktikplatser, det finns ofta åtminstone några registrerade praktikplatser per förmedling.

Om handläggaren inte lyssnar, be att få byta, det har man också rätt till. Allt måste ske med finess, att komma med lagtexter kring arbetsförmedlingens verksamhet och prata om att man jobbat länge och ”kan sin bransch” går inte hem. Arbetsförmedlingen bortser ifrån de yrkesområden som du kan mest inom eller helst vill jobba inom, det är arbetsviljan generellt de vill se.

Det händer ju uppenbarligen inget med FAS 3, det krävs att klagomål framförs på bred front. Kräv kontakt med chefer och deras chefer i sin tur. Byt arbetsförmedling helt. Påpeka brister direkt till de som anordnar FAS 3 platsen, hänvisa till de dokument eller hemsidor där de ofta utlovar individualitet och målinriktade planeringar.

Tänk om jag aldrig får något jobb?

En känsla av panik sprider sig när jag tänker tanken ”tänk om jag aldrig får något jobb?”. Det är så det känns. Efter att ha besökt AF och planerat inför en FAS 3-plats känns det än mer dystert. Jag har läst mycket om andras erfarenheter av FAS 3 och känner hur vanmakten kommer krypande. Att som utbildad och fullt arbetsför helt sonika placeras ut hos en anordnare där man inte ser någon som helst möjlighet till varken utveckling, stöd eller chans till att komma vidare gör att man känner sig än mer maktlös.

Tänk om jag aldrig får något jobb? Att åren går och jag blir kvar i min lilla lägenhet då jag har inte råd att varken hyra eller köpa större. Att livet liksom inte kommer igång trots att jag är en bit över 30 nu? Jag försöker att undvika såna tankar så mycket som möjligt men vem ska egentligen kunna hjälpa? Var finns skyddsnätet när man behöver det? Inte så att jag väntar och tror att någon ska leverera det färdiga jobbet men ett råd eller tips på vägen, en ärlig chans när man satsat på en lång utbildning och har en rad erfarenheter?

Det känns mörkt, att inte kunna hitta utvägen och hittar man idén, då är man tyvärr ofta motarbetad istället för stöttad.

Mår du dåligt av din arbetslöshet?

Jag är en av dem som påverkats mycket negativt av arbetslöshet och hur samhället är uppbyggt och hur arbetssökande bemöts. Antalet yttre hinder för en anställning är otaliga och att man dessutom lätt hamnar i ångesttillstånd, nedstämdhet och brist på motivation försvårar läget ytterligare.

Det finns inte någon bra hjälp att tillgå då det är jobb i första hand som krävs även om man under en tid kan behöva terapi eller samtal för att lättare klara vardagen. Men arbetslivskontakter och erfarenheter bygger man inte genom samtal och terapi och det är mycket lätt att hamna i en svacka som är svår att ta sig ur.

För egen del har jag till stor del slutat försöka hitta jobb och jag skapar inte heller längre några mål. Jag vet att hjälp är svår att nå och man vill heller inte bli stämplad som någon slags deprimerad person som inte klarar av arbetslivet. Resultatet blir självfallet att man inte kommer någonstans. Den onda cirkeln är sluten och man önskar att någon kunde hjälpa en ur den.

Hur ser din berättelse ut? Har du lyckats få hjälp under din arbetslöshet? Hur såg den i så fall ut? Hur gör du för att hantera ett dåligt mående under din arbetslöshet?

Psykisk ohälsa vid arbetslöshet

Det är nog få som inte känner av den psykiska påfrestning som det innebär att vara arbetslös. Att sakna en viktig del av livet, att inte ”vara med”. Den psykiska ohälsan vid arbetslöshet är ett välkänt faktum men ändå lyfts inte detta fram tillräckligt. Att som arbetslös må psykiskt dåligt betyder relativt sällan att man sover sig igenom dagarna, att man inte orkar duscha eller genomföra dagliga sysslor men den effekt som psykisk ohälsa ändå har borde lyftas mer.

Mitt eget arbetssökande påverkas definitivt av dagar med ångest och deppighet, av en känsla av ensamhet och av att få förstår min situation. Det är få som talar om detta och få som upplever att det går att få ett bra stöd. Jag själv skulle inte berätta om min hälsa och mitt mående för en handläggare på arbetsförmedlingen då jag vet att risken är stor att en sådan ärlighet får negativa konsekvenser.

Talar jag om att jag mår psykiskt dåligt kan det vara raka vägen in i månader av felriktad arbetsträning eller samtal med personer som behandlar en som ”en sjuk arbetslös”.

Att söka sig till sjukvården är en väg att gå men här behandlas bara delar av problemet, här finns inte någon direkt koppling mot arbetsmarknad och arbetssökande och man blir ändå kvar med själva huvudproblemet.

Det finns inte någon sådan instans som behandlar hela problematiken utan att för den skull placera en i facket ”sjuk och oförmögen att lösa sina problem”. Det emotionella stödet kombinerat med tips på jobb är som bortglömt trots att detta förmodligen är det som skulle ge många arbetslösa en ljusare syn på tillvaron.

Hur upplever du din hälsa under arbetslöshet?

Söka jobb – Ge jobbtips – Nya funktioner på bloggen

Jag har nu skapat sidorna ”Jag söker” och ”Jobbtips” för att bloggen även ska kunna fungera som träffpunkt mellan bloggläsare och arbetsgivare och för att kunna förmedla tips om lediga jobb, praktikplatser eller om man kanske själv söker någon att samarbeta med. Presentera er, vad kan och vill du göra, vad söker du. Ett sätt att kanske hitta nya vägar i jobbsökandet!

Erfarenheter av FAS 3?

Jag har nu ungefär en månad kvar tills jag hamnar i FAS 3 och skulle gärna höra er bloggläsares erfarenheter av just FAS 3. FAS 3 upplevs av många som en återvändsgränd, ett sätt att kontrollera och fasa ut människor som inte platsar på arbetsmarknaden. En åtgärd som till en början var tänkt främst för personer i behov av arbetsträning och personer med lägre utbildning men som nu samlar alla grupper varpå åtgärden blir missriktad och icke individuellt anpassad.

Tyvärr upplever jag att ens vänner varken har förståelse eller vill ge det stöd man skulle behöva i ett sådant utsatt läge som det är att vara arbetslös. Det är också svårt för andra att ens förstå vad det innebär om man själv inte varit i samma situation.

Jag skulle gärna dela tankar och erfarenheter med dig/er som är på väg in i Fas 3 eller som redan är där. Vad får du göra i åtgärden? Hur har handläggningen gått till? Fick du välja sysselsättningsplats själv eller blev du enbart anvisad? Hur såg möjligheterna till andra åtgärder ut, exempelvis utbildning?

Skriv och berätta!

Negativt bemött av Arbetsförmedlingen? Berätta!

Varje dag kommer en mängd människor i kontakt med Arbetsförmedlingen och det är tyvärr inte ovanligt att bli negativt bemött i denna kontakt. Att inte bli lyssnad på, att åsikter förbises och att beslut tas mot den arbetssökandes vilja.

För att uppmärksamma detta är den enda vägen att var och en som upplevt sådan behandling berättar. Hur blev du bemött? Vad sades? Vad fick ditt möte med Arbetsförmedlingen för konsekvenser?

Här på bloggen samlas alla som vill ha jobb utifrån ett mänskligt och demokratiskt perspektiv, inte bli utsatt för tvång och hot om indragen ersättning.

Bara vissa typer av människor accepteras i dagens arbetsliv

Jag som jobbsökande har reagerat på hur likriktade många jobbannonser är och framförallt vilka krav man ställer på en arbetssökande. Nästan alla ska vara ”serviceminded”, ”prestigelös”, ”pigg”, ”trevlig”, ”kunna hugga i där det behövs”, vara ”problemlösare” och helst jobba helt självständigt där man inte har några fasta raster utan ska anpassa allt efter den som man levererar en tjänst åt eller utför jobbet åt.

Man ska klistra på ett leende och vara serviceminded i alla lägen trots att många säkerligen inte alls är den typen av person. Noggrant struket, alla in i samma mall.

Om man istället värdesätter en arbetsplats med en lugn och ”go” stämning, mysiga fikaraster, ingen konkurrens och statusjakt utan där var och en verkligen värdesätts för sin egen person då anses man mest udda och arbetsovillig.

Man ska springa runt med sin mobiltelefon och se så upptagen ut som möjligt, gärna jobba över varje dag fastän man till slut mår dåligt av det, tjäna sitt företag till varje pris och alltid vara uppåt och prestera trots att människan inte fungerar så.

Jag vet, har sett det här på allt för många arbetsplatser samtidigt som man läser om allt fler sjukskrivningar och utbrändhet till följd av hets från olika håll.

Hälsan före allt säger jag, kommer aldrig att ”sälja” mig till ett företag som bara nyttjar personalen till max och sedan tar in en annan om den förra inte orkar mer.

Är du intvingad i åtgärder?

Det är många gånger jag slagits av hur Arbetsförmedlingen mer eller mindre tvingar in människor i allehanda åtgärder som allt för ofta inte leder någonstans mer än till fortsatt arbetslöshet och ett slöseri med resurser. Att man i teorin har rätt att säga nej men i praktiken inte kan göra så då man är beroende av diverse bidrag.

Jag säger inte att man inte ska delta i något eller göra något för de bidrag man får men när alla klumpas ihop i liknande åtgärder oavsett bakgrund, mål osv? Att man efterfrågar en viss typ av stöd men får ett annat och överhuvudtaget inte får säga emot?

Det är självklart så att dessa ”peka med hela handen” strategier bara får människor att må ännu sämre och bara känna sig tvingade att delta för att få sina bidrag och då är ju hela vitsen med arbetsfrämjande åtgärder borta.

Man önskar att man kollektivt kunde gå ut och protestera, att bara vägra delta i fler CV-kurser eller vad det nu handlar om när man redan svart på vitt sett att det är helt andra former av stöd som behövs.

Är du också intvingad i åtgärder?

Sänkt livsglädje och självkänsla när man är arbetslös

Det pratas ju mycket om statistik,  CV-skrivande och jobbportaler när man hör om arbetslöshet. Ofta hänförs arbetslösheten till den arbetslöse själv. Man har självklart en del i sin arbetslöshet och en skyldighet att göra något åt situationen men det är långt ifrån bara den arbetslöse som kan eller ska göra något åt sin situation.

När man som jag och många andra gått arbetslös ett längre tag så påverkar det hela ens liv. Jag själv som pluggat länge känner att det är svårt att ha samma hopp och samma glädje över saker och ting när man inte har ett jobb.

Tyvärr sänks även självkänslan och man hamnar i ett stadie där det nästan är naturligt att känna sig mindre värd, att acceptera att ”ok, det är ingen som vill anställa mig och då försöker jag inte”. Jag söker nu jobb, vill betona detta, men långt ifrån så pass aktivt som säkerligen skulle underlätta för mig att få ett jobb. Jag saknar att ha ett kompetent stöd och påverkas också av allt annat som följer med arbetslöshet, t ex minskad social kontakt, att få göra något meningsfullt och få utnyttja all den utbildning jag har.

Bara att konstatera och skriva om detta gör att man får en sorgsen känsla inombords. Vetskapen om hur få det finns att faktiskt vända sig till, har själv inte träffat på en enda som kunnat leda mig mot jobb på ett konstruktivt sätt, gör att man också förlorar hoppet till förändring.

Ni som läser här, hur gör ni för att orka söka jobb och fortsätta med det? Har ni stöd från någon eller försöker ni på egen hand?