FAS 3 åtgärden gör mig sjuk!

Jag har nu så kommit in i FAS 3. Detta förhatliga projekt till åtgärd som försätter tusentals i försämrad hälsa utan att leda till varken jobb eller utveckling. Jag är placerad hos anordnare och sitter i stort sett av tiden där. Gamla datorer, gratisprogram, kontorsrum där man föses ihop flera stycken trots att ytan bara är anpassad för en person. Ingen avskildhet, ingen arbetsro.

Vad kan man då själv göra? Klaga? Nej, klagar man riskerar man att hamna i ännu värre projekt, kanske sortera kläder i nån källare hos Myrorna eller hamna i arbetsträning och få plocka skruv eller annat. Man får inget som helst gehör hos Arbetsförmedlingen, de som placerar ut alla på det här sättet. Klagar man anses man antingen för sjuk för att jobba på vanligt sätt och sätts i arbetsträning vilket för en arbetsför person är än mer förnedrande än att ”delta” i FAS 3. Eller anses man bråkig och förpassas till rent utnyttjande av arbetskraft. En sysselsättning på heltid där föreningar och andra drar runt sin verksamhet med subventionerad personal.

Jag har funderat på att sjukskriva mig då jag sover dåligt, har ångest över min situation och framförallt orkar jag inte längre vara aktiv på samma sätt när det gäller jobbsökande. Men vad väntar inom vården? Kanske en månads sjukskrivning på sin höjd och sen? Tillbaka till åtgärden eller med största sannolikhet en ”anpassad” sysselsättning eftersom man då visat att man behövt söka stöd och hjälp.

Detta är vad samhället åstadkommit, en person som jag som satsat på utbildning, haft ett stort driv och många tankar om vad jag vill göra, är numera en trött, ledsen och ångestfylld person som bara ser problem i livet. Som inget stöd kan få med risk för repressalier och en ännu sämre situation.

Psykisk ohälsa vid arbetslöshet

Det är nog få som inte känner av den psykiska påfrestning som det innebär att vara arbetslös. Att sakna en viktig del av livet, att inte ”vara med”. Den psykiska ohälsan vid arbetslöshet är ett välkänt faktum men ändå lyfts inte detta fram tillräckligt. Att som arbetslös må psykiskt dåligt betyder relativt sällan att man sover sig igenom dagarna, att man inte orkar duscha eller genomföra dagliga sysslor men den effekt som psykisk ohälsa ändå har borde lyftas mer.

Mitt eget arbetssökande påverkas definitivt av dagar med ångest och deppighet, av en känsla av ensamhet och av att få förstår min situation. Det är få som talar om detta och få som upplever att det går att få ett bra stöd. Jag själv skulle inte berätta om min hälsa och mitt mående för en handläggare på arbetsförmedlingen då jag vet att risken är stor att en sådan ärlighet får negativa konsekvenser.

Talar jag om att jag mår psykiskt dåligt kan det vara raka vägen in i månader av felriktad arbetsträning eller samtal med personer som behandlar en som ”en sjuk arbetslös”.

Att söka sig till sjukvården är en väg att gå men här behandlas bara delar av problemet, här finns inte någon direkt koppling mot arbetsmarknad och arbetssökande och man blir ändå kvar med själva huvudproblemet.

Det finns inte någon sådan instans som behandlar hela problematiken utan att för den skull placera en i facket ”sjuk och oförmögen att lösa sina problem”. Det emotionella stödet kombinerat med tips på jobb är som bortglömt trots att detta förmodligen är det som skulle ge många arbetslösa en ljusare syn på tillvaron.

Hur upplever du din hälsa under arbetslöshet?

Söka jobb – Ge jobbtips – Nya funktioner på bloggen

Jag har nu skapat sidorna ”Jag söker” och ”Jobbtips” för att bloggen även ska kunna fungera som träffpunkt mellan bloggläsare och arbetsgivare och för att kunna förmedla tips om lediga jobb, praktikplatser eller om man kanske själv söker någon att samarbeta med. Presentera er, vad kan och vill du göra, vad söker du. Ett sätt att kanske hitta nya vägar i jobbsökandet!

Erfarenheter av FAS 3?

Jag har nu ungefär en månad kvar tills jag hamnar i FAS 3 och skulle gärna höra er bloggläsares erfarenheter av just FAS 3. FAS 3 upplevs av många som en återvändsgränd, ett sätt att kontrollera och fasa ut människor som inte platsar på arbetsmarknaden. En åtgärd som till en början var tänkt främst för personer i behov av arbetsträning och personer med lägre utbildning men som nu samlar alla grupper varpå åtgärden blir missriktad och icke individuellt anpassad.

Tyvärr upplever jag att ens vänner varken har förståelse eller vill ge det stöd man skulle behöva i ett sådant utsatt läge som det är att vara arbetslös. Det är också svårt för andra att ens förstå vad det innebär om man själv inte varit i samma situation.

Jag skulle gärna dela tankar och erfarenheter med dig/er som är på väg in i Fas 3 eller som redan är där. Vad får du göra i åtgärden? Hur har handläggningen gått till? Fick du välja sysselsättningsplats själv eller blev du enbart anvisad? Hur såg möjligheterna till andra åtgärder ut, exempelvis utbildning?

Skriv och berätta!

Negativt bemött av Arbetsförmedlingen? Berätta!

Varje dag kommer en mängd människor i kontakt med Arbetsförmedlingen och det är tyvärr inte ovanligt att bli negativt bemött i denna kontakt. Att inte bli lyssnad på, att åsikter förbises och att beslut tas mot den arbetssökandes vilja.

För att uppmärksamma detta är den enda vägen att var och en som upplevt sådan behandling berättar. Hur blev du bemött? Vad sades? Vad fick ditt möte med Arbetsförmedlingen för konsekvenser?

Här på bloggen samlas alla som vill ha jobb utifrån ett mänskligt och demokratiskt perspektiv, inte bli utsatt för tvång och hot om indragen ersättning.

3 år som arbetslös akademiker

3 år som arbetslös akademiker – det är rent skrämmande att tänka tanken på allt man investerat i tid och pengar för att skaffa sig en bra utbildning och sen trots detta stå arbetslös. Tyvärr har det gått inflation i värdet av att vara just akademiker då allt fler utbildar sig efter gymnasiet och då det finns en mängd välutbildade personer att välja mellan för en arbetsgivare som nyanställer.

Att tre år efter examen, dessutom dubbla examen, inte haft mer än en traineeplats och ett kortare uppdrag skapar misstänksamhet inför mig som person. Varför har hon inte lyckats ta sig ut på arbetsmarknaden? Om valet står mellan mig och en person som söker sig vidare från ett annat arbete så är förmodligen valet ganska enkelt för den som anställer, han eller hon väljer då hellre en person som är nyligen ”beprövad”. Alternativt sker rekryteringen som så många gånger annars via kontakter och interna nätverk och personer som jag och andra som ännu inte fått chansen att etablera sig på arbetsmarknaden är egentligen inte aktuella för tjänsten.

Det är ett hårt slag mot mig som person som inte vill annat än att få jobba, skapa och ta mig framåt och samtidigt ett enormt slöseri med de resurser som läggs i utbildningsplatser runt om på landets högskolor och universitet.

För mig som person innebär arbetslösheten studielån som inte kan betalas av, utebliven lön och minskande möjligheter till en god pension.

Jag skulle gärna vilja veta hur jag förväntas etablera mig på en sådan arbetsmarknad som stänger ute tiotals tusen akademiker och där varje månad och år i arbetslöshet skapar en allt större uppgivenhet och ökade svårigheter att bli en del av den arbetande befolkningen.

Bara vissa typer av människor accepteras i dagens arbetsliv

Jag som jobbsökande har reagerat på hur likriktade många jobbannonser är och framförallt vilka krav man ställer på en arbetssökande. Nästan alla ska vara ”serviceminded”, ”prestigelös”, ”pigg”, ”trevlig”, ”kunna hugga i där det behövs”, vara ”problemlösare” och helst jobba helt självständigt där man inte har några fasta raster utan ska anpassa allt efter den som man levererar en tjänst åt eller utför jobbet åt.

Man ska klistra på ett leende och vara serviceminded i alla lägen trots att många säkerligen inte alls är den typen av person. Noggrant struket, alla in i samma mall.

Om man istället värdesätter en arbetsplats med en lugn och ”go” stämning, mysiga fikaraster, ingen konkurrens och statusjakt utan där var och en verkligen värdesätts för sin egen person då anses man mest udda och arbetsovillig.

Man ska springa runt med sin mobiltelefon och se så upptagen ut som möjligt, gärna jobba över varje dag fastän man till slut mår dåligt av det, tjäna sitt företag till varje pris och alltid vara uppåt och prestera trots att människan inte fungerar så.

Jag vet, har sett det här på allt för många arbetsplatser samtidigt som man läser om allt fler sjukskrivningar och utbrändhet till följd av hets från olika håll.

Hälsan före allt säger jag, kommer aldrig att ”sälja” mig till ett företag som bara nyttjar personalen till max och sedan tar in en annan om den förra inte orkar mer.

Är du intvingad i åtgärder?

Det är många gånger jag slagits av hur Arbetsförmedlingen mer eller mindre tvingar in människor i allehanda åtgärder som allt för ofta inte leder någonstans mer än till fortsatt arbetslöshet och ett slöseri med resurser. Att man i teorin har rätt att säga nej men i praktiken inte kan göra så då man är beroende av diverse bidrag.

Jag säger inte att man inte ska delta i något eller göra något för de bidrag man får men när alla klumpas ihop i liknande åtgärder oavsett bakgrund, mål osv? Att man efterfrågar en viss typ av stöd men får ett annat och överhuvudtaget inte får säga emot?

Det är självklart så att dessa ”peka med hela handen” strategier bara får människor att må ännu sämre och bara känna sig tvingade att delta för att få sina bidrag och då är ju hela vitsen med arbetsfrämjande åtgärder borta.

Man önskar att man kollektivt kunde gå ut och protestera, att bara vägra delta i fler CV-kurser eller vad det nu handlar om när man redan svart på vitt sett att det är helt andra former av stöd som behövs.

Är du också intvingad i åtgärder?

Sänkt livsglädje och självkänsla när man är arbetslös

Det pratas ju mycket om statistik,  CV-skrivande och jobbportaler när man hör om arbetslöshet. Ofta hänförs arbetslösheten till den arbetslöse själv. Man har självklart en del i sin arbetslöshet och en skyldighet att göra något åt situationen men det är långt ifrån bara den arbetslöse som kan eller ska göra något åt sin situation.

När man som jag och många andra gått arbetslös ett längre tag så påverkar det hela ens liv. Jag själv som pluggat länge känner att det är svårt att ha samma hopp och samma glädje över saker och ting när man inte har ett jobb.

Tyvärr sänks även självkänslan och man hamnar i ett stadie där det nästan är naturligt att känna sig mindre värd, att acceptera att ”ok, det är ingen som vill anställa mig och då försöker jag inte”. Jag söker nu jobb, vill betona detta, men långt ifrån så pass aktivt som säkerligen skulle underlätta för mig att få ett jobb. Jag saknar att ha ett kompetent stöd och påverkas också av allt annat som följer med arbetslöshet, t ex minskad social kontakt, att få göra något meningsfullt och få utnyttja all den utbildning jag har.

Bara att konstatera och skriva om detta gör att man får en sorgsen känsla inombords. Vetskapen om hur få det finns att faktiskt vända sig till, har själv inte träffat på en enda som kunnat leda mig mot jobb på ett konstruktivt sätt, gör att man också förlorar hoppet till förändring.

Ni som läser här, hur gör ni för att orka söka jobb och fortsätta med det? Har ni stöd från någon eller försöker ni på egen hand?