Det är nog bland det mest kränkande en arbetslös kan få höra, att man är lat och därför har man inget jobb. Jag har mötts av många gliringar och kommentarer kring att jag är arbetslös och inte allt för sällan finns just den här tanken i botten – du är lat, därför är du arbetslös.
Den som inte varit arbetslös kan inte sätta sig in i den situationen. Hur det är att varje dag gå ensam hemma, vilket jag gör, ingen att vända sig till som på ett professionellt sätt kan tipsa om arbete eller göra det lättare att hitta och få ett arbete. Arbetsförmedlingen och deras åtgärder och jobbcoacher har jag för länge sedan redan upplevt.
Det finns så många fördomar mot arbetslösa och det i sig sänker en ännu mer, man får ännu sämre självkänsla och självförtroende genom att möta detta.
Till och med personer jag umgås med har i grund och botten dessa tankar även om de inte uttalar det rakt ut genom att säga att de tycker jag är lat.
Hur tacklar ni andra det här? Har ni också varit med om liknande?
Var och varannan dag möts man av den åsikten, oftast dock av fega anonyma insändare i tidningar och under bloggar o tidningsartiklar på nätet. De kan heta allt från, typ ”Bror Obekväm” till ”Lennart” eller något annat allmängiltigt. Det skrämmande är att de förmodligen återspeglar ett dolt förakt, ett förakt som vi möter i egenskap av arbetssökande. Ett ”Tack för visat intresse” i ett återsänt CV, kan tyvärr vara så mycket mer än artig ”tacksamhet”.
Bengt Fredriksson: Välkommen till bloggen. Ja, det är ju få som öppet säger det ”du är lat” och liknande men många har ju ändå den uppfattningen. Som jag skrev också så kan jag t o m möta en sån inställning bland bekanta och släktingar och då undrar man ju vad som är fel? Det är ju så lätt att skylla över arbetslösheten på de arbetslösa precis som om majoriteten av dessa själva valt att vara arbetslösa.
Det är ju en mängd, bland annat jag själv, som mår dåligt av att vara arbetslös. Har bekostat en lång utbildning och får ändå inga jobb.
Hoppas du fortsätter läsa och kommentera!
Finns ingen utbildning i världen som ger garanterat jobb, sluta drömma om att du ska få jobbet du är utbildad till och ta en ströjobb så länge för att få in pengar och arbetslivserfarenhet.
Stuntman Bob: Det är ingen som säger att man tror att utbildning ska ge garanterat jobb men självklart räknar man med att få jobba med det man utbildat sig till, det är ju det utbildningen är till för. Därmed inte sagt att man inte söker annat under tiden vilket jag också gör.
Vem har inte upplevt de fördomarna? Jag var på en intervju förra hösten och råkade yppa att jag ingår i Fas3. Genast såg jag hur blicken förändrades hos intervjuaren, och så fick jag frågan:
-Och vad är det för fel på dig då?
Det är inget fel på mig. Jag är bara offer för den tuffa arbetsmarknad som finns idag där arbetsgivare hellre plockar unga människor som bor på orten. Om man som jag söker mycket jobb på annan ort är det väldigt svårt att få jobb eftersom arbetsgivaren tycker att det är bökigt och osäkert. Men lat är jag fan inte. Inte heller är det något fel på mig.
Patrik: Välkommen till bloggen. Hur gick det sedan med det jobb du var på intervju för? Blev det nej rakt av efter att du avslöjat att du var i FAS 3? Nu vet inte jag om det var tvunget att avslöja detta i din situation men jag tror att man så långt det är möjligt ska dölja arbetslöshet, att man får socialbidrag och liknande eftersom det blir en stämpel direkt.
Jag har varit i en liknande situation som du även och även jag fick en fråga likt ”är du utförsäkrad” underförstått att det var något märkligt med mig som gjorde att jag sökte en plats på det företaget.
Du är ju ändå ett föredöme i det att du söker jobb på andra orter, det är ju ofta det som kommer upp i debatter och bland arbetsförmedlare, att man ska söka sig bort från hemorten för att verkligen anstränga sig att få jobb. Att man gör det borde ju enbart visa på att man verkligen är villig att ge upp mycket för att få ett jobb.
På mindre orter kanske det dock är så att många arbetsgivare är ganska inskränkta och hellre väljer någon de kanske nästan ”träffat på stan” innan.
Hur har det gått efter intervjun du var på?
Hej.
Jag skulle nog inte ha erkänt att jag gick på Fas3, men jag blev så ställd av frågan att jag inte tänkte mig för. Det gick ju sedan som det gick med den intervjun.
Jag träffade samma rekryterare för ett jobb nere i Göteborg i maj i år och vi hade lite skoj i och med att vi alla kände igen varandra. De erkände förstås utan omsvep att de hade sorterat bort mig därför att de inte trodde att det var så sannolikt att jag skulle flytta från Östergötland upp till Luleå. För jobbet nere i Göteborg var dock möjligheterna annorlunda eftersom jag står i bostadskö i Varberg (Från vilket det är pendlingsavstånd) sedan 2006. Nu har sannolikt det jobbet också gått förlorat för det har gått så lång tid, men det är svårt att veta med alla semestrar som har varit.
Jag har haft ett gott flyt under det senaste året och har varit på åtta intervjuer, så jag har sett lite av Sverige. Det har blivit lite för Arbetsförmedlingen att betala också, eftersom det är sökande resor utanför regionen. Men det kan de gott ställa upp med eftersom de ställer kravet att det ska sökas över hela landet.
Patrik: Hoppas att det kan gå vägen med det jobb du har sökt nu. Det skiftar lite från arbetsförmedling till arbetsförmedling hur hårda de är på att man söker i andra städer och sen är det ju även lite upp till en själv också. Det är ju ofta debatterat att man inte kan kräva av en person att den ska ge upp sitt liv med kanske hus, barn osv på ett ställe för att söka jobb någon annanstans. Det är ju livssituationen i övrigt som styr.
Varför ger du ett dåligt klingande svar på den frågan om den nu är så laddad?
Som jag sa, så överraskades jag av frågan och hann inte att tänka ut ett bättre svar. Jag hade återgivit att jag hade en syssla på ett kansli och fick frågan om det var ideellt eller betalt.
Ett bättre svar i det läget hade givetvis varit att bara säga att det var betalt och inte gå in på några detaljer. Det är sådant man får lägga på minnet och parera på att bättre sätt i andra intervjuer, vilket jag också har lyckats göra.
Jag är 21 år (från och med idag nämnligen) och varit arbetslös sedan gymnasiet som jag gick ut förra året.
Som person har jag alltid varit tillbakadragen och haft andra sociala problem där jag har svårt att prata inför grupp m.m
Men senaste året har jag ändå märkt positiva effekter på min personlighet, av att jag har blivit mer social och mindre tillbakadragen. Just efter att jag varit tvungen att gå på intervjuer, träffa nytt folk ganska ofta på kurser och annat via AF.
Men självklart är det inte bara positiva effekter jag fått av att vara arbetslös och söka jobb.
Ibörjan av den arbetslösa tiden tyckte jag det var skönt att slippa göra något (visst, jag sökte trots allt jobb även då), som sommarloven brukar vara för en. Men efter cirka 4 månader blev jag less och började känna mig rastlös.
Kämpade på med att söka jobb, kom in på en massa intervjuer som inte gick så bra. Var på jobb coach där jag fick lite hjälp med CV/PB och intervjuer.
Fick fortfarande bara nej till svar. Blev lovad en Trainee plats som sedan skulle kunna leda till kontakter och jobb, men som istället ledde till att efter veckor senare hade dom ändrat sig och jag fick ingen trainee plats där.
Allt under tiden av alla dessa nej till svar, så åkte ens självförtroende åter igen ner (som den var under tidigare mellan- och högstadie skolåren).
Det är svårt för mig att hålla uppe motivationen när man ändå känner på sig att man inte har någon chans för att få jobbet.
Detta som folk i omgivningen som redan har jobb, har svårt att förstå sig på. Som t.ex min mamma som påstår sig att det är jättelätt att få ett jobb. Hon påstår att jag inte ens försöker, fast jag fortfarande gör det, även fast jag inte söker varje dag.
Jag tror den enda chansen till att jag skulle kunna få jobb, är att forsätta studera på universitet. Att rikta in sig på något speciellt jobb och gå all-in. Samt försöka bli mycket mer social utav sig, genom att försöka gräva ut ur det dåliga självkänslan & självförtroendet man grävt sig ner i den tiden man varit arbetslös. Att vara positiv. ”Positive things happend to positive people”.
Kan vara jävligt svårt, men det är enda utvägen jag ser just nu vid skrivande stund.
Problemet för mig nu är endast vad jag vill göra i mitt liv. Om vad jag vill jobba med o.s.v för att då veta vad jag ska studera om nu det behövs.
Funderar på söka in på universitetet nästa år, så jag har fortfarande tid på att fundera. Vet åtminstone åt vilket håll i arbetslivet jag vill, inom vilka områden.
Jag har som sagt bara varit arbetslös i ett år, kan tänka mig dom som är äldre än mig och varit arbetslösa en längre tid. Måste nog vara betydligt svårare situation än vad min är kanske.
Emil: Välkommen till bloggen. Förstår ditt läge, man blir snabbt ”förändrad” av arbetslöshet. Jag har själv redan en lång högskoleutbildning och hade många planer och ambitioner med den och även om de tankarna finns kvar överskuggas mycket av hur knäckt man blir av arbetslöshet.
Du är långt från ensam om att vara lovad traineeplats, praktikplats och sen att det inget blir. Även om det är svårt ska man inte ta det personligt. Jag har flera gånger väntat i veckor och ibland månader på svar från företag om praktikplatser och det har sen inte blivit något. Arbetsförmedlingen stöter inte på och de gör heller inget åt de långa väntetiderna som blir för den enskilda.
Jag tycker du borde säga åt din mamma att hennes attityd bara sänker dig istället för peppar dig. Jag har också släktingar, dock inte mina föräldrar, som kommer med pikar och halvdumma kommentarer och jag har övervägt att antingen inte svara när de ringer eller att så fort arbetslöshet kommer på tal, avsluta samtalet lite snyggt.
Universitet tycker jag absolut du ska satsa på om du gillar att plugga. Ett tips där bara – kolla innan du börjar eller väljer en utbildning hur det ser ut med efterfrågan. Om du t ex söker som civilingenjör inom ett visst område, kolla upp olika bemanningsföretags sidor, platsbanken mm – hur många träffar får du egentligen?
Många högskolor kör med det att man ska satsa på något man verkligen känner för och det är sant men det är minst lika viktigt att se hur efterfrågan ser ut. Det är många arbetslösa akademiker idag så det är ett litet varningens finger även om jag anser att alla som vill plugga ska göra det.
Pingback: Arbetslös = lat? « Stuntman Blogg – En cynikers vardag
Stuntman Bob: Det går aldrig att dra alla över en kam och säga att alla arbetslösa är lata. Det är få som gärna sitter hemma och medvetet undviker att arbeta, många undersökningar som visar detta och som bland annat uppvisar hur dåligt arbetslösa mår av att inte få arbeta. Det är säkerligen en viss liten del som föredrar att gå hemma med bidrag men det är så många idag som utbildat sig och satsat att det bara är naivt att tro att de plötsligt är lata och hellre går hemma.
Hur går en sådan undersökning till? Tror du att de lata arbetslösa kommer svara ärligt med att de hellre är hemma och fiser i soffan än att söka jobb?
Det hela förbättrades ju inte av det där tv-programmet ”Jobbjägaren” där långtidsarbetslösa fick hjälp med att skaffa jobb, samtliga var ju helt värdelösa på att söka jobb och med lite hjälp kom de ut i arbetslivet inom ett par veckor.
Jobbjägaren, som jag aldrig såg en glimt av, kan knappast ha varit nyttig för någon part. Det har nog bekräftat fördomarna hos en del människor, fastän det är ganska uppenbart att man letat rätt på de mest handlingsförlamade stackare man kunnat hitta. Det lär ju knappast ha varit särskilt intressant att använda sig av den vanliga arbetssökaren som vet hur man skriver ett hyggligt CV och söker åtminstone ett par jobb i veckan. Det gör ingen bra TV.
Sannolikt skulle väl inte dessa ha fått jobb lika lätt om de inte hade haft TV med sig. Arbetsgivarna ville förstås ha lite reklam. Det är ju ungefär som i skuldfällan där alla får riktigt fina avtal med banken så att de kan ta sig ur sina problem. Hade TV inte varit där hade de nog blivit visade på dörren och hamnat hos kronofogden.
Att många sitter hemma hellre än att söka jobb tror jag beror mer på att de gett upp än att de trivs med det. Jag tror inte att en käft trivs med att få så dåligt med pengar att de aldrig kan unna sig något mer än det mest livsnödvändiga, men när man får nej efter nej på sina ansökningar och inget stöd ifrån Arbetsförmedlingen så är det nog många som helt enkelt resignerar och försöker att hitta på något roligare.
Patrik: Välkommen till bloggen. Det ligger mycket sanning i det här och just programmet ”Jobbjägaren” fick mycket kritik när det sändes och även efter bland annat här: . Det är huvudet på spiken när det gäller detta att man kanske inte alltid söker så mycket arbeten som man borde – man har för mycket emot sig och utan stöd blir man både ensam och får sänkt självförtroende.
Det är självklart så att nej på nej sänker en som människa och för att komma ifrån det, åtminstone emellanåt, så ”skyddar” man sig genom att mindre aktivt söka jobb. Det är kanske att gräva sin grop än djupare men det blir en försvarsmekanism många långtidsarbetslösa säkerligen känner igen.
Det krävs ett riktigt stort nätverk av stöd, inklusive AF, för att orka kämpa och ett sådant nätverk är det långt ifrån alla som har.
Vill hålla med om det du skriver till Emil i din sista kommentar. Man ska vara försiktig med att ”läsa av lust” som så många säger att man ska göra. Just nu är det populärt på universiteten att man ska läsa enstaka kurser och ”komponera sin egen profil”.
Det är väldigt lätt att vara naiv när man är ung, och tro att det ska lösa sig. Att man har alla möjligheter, att det kan hända så mycket. Men verkligheten är ju att studiemedelsterminerna tar slut och man måste försörja sig. Och kollar man då platsannonserna, så finns det inga som söker en person som har läst antikens kultur i kombination med astronomi, molekylärbiologi och litteraturvetenskap… för att ta ett extremt exempel.
Och NEJ det är inte så lätt som studievägledarna vill ha det till, att ”skapa sin egen nisch”, ”ta egna kontakter” o.s.v.. Inte heller kan alla allmänbildade personer komplettera till en examen som journalist eller bibliotekarie, och av de som gör det får få några jobb…
Det vettigaste man kan göra är att skaffa sig en gångbar yrkesutbildning FÖRST. Helst i ett bristyrke, så att man säkert får jobb. Och är man sedan fortfarande intresserad av antikens kultur eller filosofi, så kan man plugga det på kvällarna – utan att behöva ta studiemedel. Om det bär och man får jobb på det, så kan man ”quit one’s day jobb” då. Men inte förr.
Catharina: Välkommen till bloggen. Ja, en viktig aspekt av det här tillsammans med det du skriver är att utbudet på högskolorna idag inte är efterfrågestyrd. Efterfrågestyrd utifrån hur arbetsmarknaden ser ut. De utbildningar som väldigt få söker sållas ju ut till slut men det finns trots det en mängd utbildningar som är populära men som egentligen inte är så efterfrågade på arbetsmarknaden.
Jag kan inte riktigt hålla med i att man ska ta en yrkesutbildning inom ett bristyrke och sedan läsa det man verkligen är intresserad av på kvällstid. Då blir det ju lätt så att man fastnar inom ett yrke för att det råder arbetskraftsbrist där och man får inte ihop en bra examen bara på kvällskurser. Däremot måste ju rimligheten tala. Som du säger där att om man enbart inriktar sig på teoretiska ämnen som främst är inriktade på att man kanske sedan själv forskar eller undervisar så kan man inte räkna med att få ”vanliga” jobb på en sådan examen.
Att jobba med något bara för att det råkar vara tillgång på jobb inom den branschen ser inte jag håller i längden, det kan ju dröja oerhört länge om man ska läsa på kvällstid och under den tiden är risken att man sätts ned pga en arbetssituation man inte trivs med.
Problemet med att stanna kvar på universitetet och forska och undervisa, är ju att det bara är ett par stycken som kan göra det från varje kull som skrivit D-uppsats. Särskilt i humanistiska ämnen – i naturvetenskapliga finns det fler doktorandtjänster. Och för att komma i fråga måste man ställa sig in hos lärarna på institutionen. Det räcker inte med att vara duktig i själva ämnet…
I vissa ämnen – typ arkeologi – finns det dessutom några få statliga tjänster på muséer, Riksantikvarieämbetet och liknande, men det blir kanske tre eller fyra lediga per år – i hela Sverige…
Jag kommer i alla fall att avråda mina barn från att lägga sina studiemedelsterminer på ämnen som inte leder till ett riktigt yrke, som är gångbart på den vanliga arbetsmarknaden.
Jag håller med om att attityderna i samhället mot arbetslösa är negativa, minst sagt, både uttalade och outtalade. Ett sätt att förbättra situationen som arbetssökande är att gå samman med andra och bilda en supportgrupp. Tillsammans peppar man varandra och blir starkare som individer.
Hälsningar
Klas Hägglund
Klas Hägglund: Har läst många artiklar kring just detta och det är tur att det finns tex bloggar där man kan träffas och prata. Även i verkligheten såklart.
Jag har själv tidigare varit arbetslös i ca 2 år innan jag bestämde mig för att börja studera. Just nu läser jag upp gymnasiet för att sedan söka in på universitetet. Jag tror många gånger så har man för höga förväntningar, och sorterar jobb efter intresse vilket kan vara svårt när det finns lite jobb.
Mitt tips är egentligen sök alla jobb du hittar (förutom provisionsjobb) ex Butiker, lager, hamburgerresturanger osv. Bättre att steka hamburgare på McDonalds för en lön på 11.000 netto än att vara arbetslös och utan a-kassa.
Jag var själv tidigare ganska kräsen, men bestämde mig nu då jag pluggat för att börja jobba deltid, fick inga butiksjobb som jag ville ha, inte heller inom försäljning i detaljhandeln som jag tidigare jobbat inom, så ringde lokala McDonalds och fick komma dit och lämna CV. Nu en vecka senare har jag precis börjat jobba och jobbar ca 20 tim/v.
Visst det är inget roligt jobb men det funkar, sänk kraven och ha en positiv attityd så går det nog alltid att hitta någonting, dessutom visar det på CV:t att man anstränger sig för att inte vara arbetslös. Visst är det inte kul att gå till jobbet och slita ihjäl sig för lite pengar, men det är en inkomst på sidan om studiemedlet och en bra erfarenhet ändå. Vill passa på att önska alla lycka till med jobbsökandet och hoppas ni hittar ett jobb snart
Magnus: Välkommen till bloggen. Ja, det är nog ändå en viss skillnad på att hitta deltidsjobb vid sidan av att man har studiemedel och att söka jobb efter att man är klar med hela utbildningen som jag själv är. Det är då svårare att motivera varför man vill ha jobb på t ex en hamburgerrestaurang och i dagens läge då många ”överkvalificerade” söker jobb tillsammans med de som faktiskt har ett mer äkta intresse av t ex kassaarbete på ICA så är det svårt att slå sig fram där.
Man kan inte på ett ärligt sätt säga att det är det man tänkt sig och vill jobba vidare inom. Det går säkert någonstans att ta sig vidare men vet att det nuförtiden inte bara är att tro att man tar ett jobb i kassan eller nåt liknande utan även där vill företagare ha personer som verkligen är intresserade och vill stanna kvar ett tag.
Jag föredrar att kalla mig som ”arbetssökande” i stället för ”arbetslös”. Jag söker ju jobb liksom!